Vad är skillnaden mellan climb milling och konventionell milling?

Ingen undran, maskinslagna arbetar alltid på att förbättra fräsprocessen och de två mest vanliga metoderna inkluderar Uppåtfräsning och Nedåtfräsning. De är i grunden desamma metallskärningsprocesser genom en fräsmaskin - eller fräsare men de kan faktiskt uppnå sina slutresultat genom att använda olika metoder. Tillsammans kan strategin för verktygsti skapas för att förbättra fräsprocesser upp till 50% snabbare än konventionell länk IPM för uppförande eller nedåtförande metoder. Denna artikel kommer att undersöka båda dessa viktiga skärningar och föreslå hur du kanske bör överväga att använda verktyg i relation till den ena eller den andra metoden, där möjligt. Jämförelse mellan Uppåtfräsning och Nedåtfräsning. Huvudsakliga skillnaden mellan de två är att i ett fall (uppförande fräsning) riktningen av skärningskraften och arbetsförsörjningen inträffar på samma sida. I konventionell fräsning roterar skäraren i motsatt riktning mot försörjningsriktningen; det har också en tendens att skära arbetsstycket och chipsdelarna neråt, vilket lägger till försörjningsstyrka som kan ta bort chips under yta långt från översidan. Resultatet är alltid vibrering och därefter dålig delslutfinish, verktygsuthållighet. Under uppförande fräsning roterar skäraren i samma riktning som vid konventionell fräsning men producerar uppvärdsriktade skärningskrafter som skjuter ifrån arbetsytan. Fordelar: Jämna, högkvalitativa ytslag; förbättrad verktygsuthållighet tack vare mindre utslitage på skärningskanterna Mindre vibrationer Nackdelar: Uppförande fräsning tenderar också att producera varmare chips än traditionell fräsning. Om din maskin inte kan tolerera högre temperaturer kan du stöta på utmaningar med både effektivt kylning samt krafter som drar/ändrar arbetsstyckets dimensioner på grund av termisk expansion. med slitage kommer närliggande led att tillåta alltflutning i olika riktningar, vilket lämnar kvar rester som tas bort via abrasiv rengöringscykel och visas som flingor som plockas upp av den bråkdel av motståndsområdena som cykliskt utplånas genom blandningsgångar som ursprungligen skapades under skapandeprocesserna för att stödja hållbarhet, längdighet och integritet över hela mekaniska landskap. I kontrast, mycket olikt från standardkarbidinsättningar - Tier-metoden. Nytanvändbarhetsnivån har en fördjupningsförmåga på 1/2" medan premiumnivåerna flyttar sig mot full inch framåt inom utvecklingsprogrammet? Hög hastighetsbearbetning, grova bearbetningar och många material är generellt lämpliga för climb milling (stigande fräsning) medan slutbearbetningsparametrar kan övervägas för konventionell fräsning i valda maskiner. Till sist beror det på dina tillverkningsapplikationer och typen av material du förbereder. Så i sammanfattningsform: För att flyttas fort och ta minsta avvikelse, använd en kombination av punkt 1 & climb milling - tvärtom vid bearbetning av stål eller speciellt med större verktyg vid lägre hastigheter är låg radialsatsning också viktig, liksom små axialsatser (~0,5xd) specifikt för de tidigare nämnda Finish-applikationerna (ekon skapar godtagbara ytor först när man närmar sig mer radially och sedan axially)... till den specifika djup-satsningen, full-djupshank-engagemang (vilka endast är tillgängliga om du kan undvika vibrationer). Du kan välja den föredragna fräsningssättet enligt arbetsstycks materialet, utmaningen och miljöförhållandena, såväl som styffheten hos maskinen tillsammans med verktygets geometri. Fokusera på säkerhet, noggrannhet och kvalitet framför jetting mills (ansvarigt oavsett om livslängden på en fräsare spelar roll) snarare än climb milling eller konventionell.